Victory for the Magpie

Artist: Blood Red Shoes
Album: Box of Secrets (2008)

Låter typ som Johnossi på brittiska. Fast lite annorlunda. Ett måste om man gillar Johnossi iaf. Låten "I Wish I Was Someone Better" är en asbra partydänga.

Looperlative

Gief LP1 plix!

We Gathered In Spring

Artist : Midlake
Album: The Trials of Van Occupanther (2006)

Plattan var hypad som faan när det begavs. Nu har den svalnat och de jobbar på nästa platta (nr 3 i ordningen) som kanske kommer heta "The Courage of Others" vem vet?

The Trials är iaf asbra indierock/psykedelisk rock/folk rock/whatever. Trallvänligt som fan och med väldigt berättande lyrik. Inte som Britney som säger ordet "womanizer" 42 ggr i en låt (ja jag räknade) utan texterna har verkligen substans. För de som tycker sånt är viktigt.

Det finns en EP med Midlake från 2001 på Spotify men jag vågar inte uttala mig om den då jag aldrig lyssnat på den. The Trials är iaf asbra. Go get. Smakprov.

Scooby Snacks

Nu när IPRED är igång så kanske en del fegar ur och går från att pirata musik till tjänster såsom Chilirec, Tunerec eller Spotify. Jag rekommenderar det sistnämnda. Det är som radio på dina vilkor.
Visst är det fortfarande väldigt mycket som saknas men det blir faktiskt bättre med tiden. Bara nu i april har Spotify adderat över 91 000 låtar.

För er som redan är "spotifiers" så bjuder jag här på en playlist med sweet 90tals musik. Sköna hits och såna låtar som man kanske inte uppskattade på sin tid men kan uppskatta nu när de fått lite sentimentalvärde. Varsågoda och ta del av den Gamla Skolan.

The Distance

Artist: CAKE
Album: Fashion Nugget (1996)

CAKE är ett av mina absolut favoritband. De spelar alldeles för sällan i Europa om jag får säga det själv.
De har beskrivits som ironisk post-modern geek-rock. De blandar pop, rock och lite funk och får till det riktigt jävla bra. Grädden på moset är sångaren John McCrea's pratsjungande.
Jag såg videon till "I Will Survive" (ja det är en cover på Gloria Gaynors klassiska discodänga) nån gång på 90-talet och blev genast förälskad. Jag lånade senare skivan av min väns mor och sen dess har jag aldrig tröttnat på CAKE.
En sak de gör väldigt bra är just covers, självklart är det inte därför man ska lyssna på dem, men de kan det där med att ta något och göra om det på deras egna vis. De har bland annat gjort covers på Black Sabbath's "War Pigs" och Barry White's "Never Gonna Give You Up." Båda är, som väntat, asbra.
Ett plus är också att alla videos är riktigt charmiga med glimten i ögat. En annan hit från samma skiva är "the Distance."
Den oinsatte kanske känner igen deras första singel "Rock n Roll Lifestyle" som hörts i ett gäng reklamer genom åren.

De har släppt 6 skivor som alla är bättre än 75% av det du har i skivhyllan/vinylkistan/kassettlådan/mp3mappen. Börja vart ni vill så länge ni börjar.

Pink Evening

Först vill jag be om ursäkt för den lilla, lilla bilden. Men jag hittade ingen större.

Artist: David & the Citizens
Album: For All Happy Endings (2002)

Första fullängdaren från det svenska David & the Citizens är precis vad ett debutalbum ska vara; kraftfullt. Musiken är pop, glad och dyster pop. Hela skivan sprudlar av energi, frustration och sorg. Men på det där poppiga trallvänliga sättet. Skivan är i alla fall bra rakt igenom.

David & the Citizens har ofta jämförts med Bright Eyes, inte för att de låtar exakt likadant, men de skulle komplettera varandra väldigt bra på en gemensam turné. Dock så existerar inte Bright Eyes eller David & the Citizens längre. Officiellt så har D&tC tagit en lång paus. Frontmannen och låtskrivaren från bandet är dock fortfarande verksam men nu under namnet David Fridlund. Vid skrivande stund sysslar han med inspelandet av sin andra soloplatta och jag fick chansen att ställa några frågor till honom.

Spooks: Vilken riktning kommer den nya soloplattan ha? "Amaterasu" (den första soloplattan) kändes lite lugnare som helhet om man jämför med "For all happy endings" eller andra David & the Citizens släpp för den delen. Är detta vad vi kan förvänta oss?

David Fridlund: Nya skivan kommer vara nästan helt pianobaserad, men mer upptempo än Amaterasu, fast inte någon renodlad popplatta som den sista vi gjorde med Citizens. Om Amaterasu var mer visa och lite mer introvert så kommer det finnas mer variation på denna och jag tror att om man gillade For All Happy Endings, kan man gilla denna också.

Spooks: Vem är "Amaterasu" för dig? (förutom den japanska solgudinnan)

David Fridlund: Amaterasu är ett av Saras - min dåvarande flickvän, numera hustru - mellannamn. Jag tycker det är vackert och jag namngav skivan efter henne eftersom hon betyder så mycket för mig.

Spooks: Har du någon kontakt med de gamla "medborgarna"?

David Fridlund: Nix, vi har ingen kontakt och jag vill inte ha det heller.

Spooks: Du har sagt att du ville sluta blicka bakåt och se framåt istället, nu när andra soloplattan snart är klar (förhoppningsvis) känner du dig då ännu mer distansierad från David & the Citizens?

David Fridlund: Jag höll fast vid namnet D&tC ett bra tag eftersom jag kände väldigt starkt att namnet var mitt. När de andra hoppade av bandet var de jävligt snabba med att meddela tidningar om att david & the Citizens inte fanns längre och jag kände att det inte var deras sak att avgöra. Det var jag som skrev all text och musik och ca 95% av alla arrangemang så det kändes väldigt konstigt att någon annan skulle ta ifrån mig något som jag skapat och jobbat med så hårt och så länge. Jag tänkte att jag skulle fortsätta under namnet David & the Citizens även i framtiden, men allt eftersom tiden gick kändes det bara olustigt och skitigt, rent kreativt, att förknippa mina nya låtar med det namnet och de personerna. Dessutom kände jag att det skulle vara omöjligt att fortsätta under samma namn här i Sverige eftersom så många sett oss live och förknippat namnet med just de personerna vi var. Att ständigt få jämförelserna mellan det gamla och det nya Citizens hade väl varit oundvikligt antar jag. Så det fick bli David Fridlund i stället, det känns mer riktigt nu.
David & the Citizens är något jag alltid kommer att vara väldigt stolt över, men som sagt - man måste försöka se framåt istället för att drömma sig tillbaks...

Spooks: Vad är roligast för dig med musiken? Skrivandet av låtar eller spelandet av dem?

David Fridlund: Jag älskar att skriva låtar, älskar att sitta och fundera ut arrangemang och pröva ideer, det är helt otroligt roligt att känna att en låt är färdig och att lyssna på den och känna att jag faktiskt har skapat den. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt roligt att vara ute och spela, det är verkligen jättekul att göra spelningar där man märker att publiken tycker om det man gör. Egotrippen är både farlig och härlig... men jag har samtidigt alltid kännt att det känns lite fånigt det där med att vara en "stjärna" och stå på scenen och se folk titta beundrande på en. Visst är det kul, men jag vill gärna avdramatisera det där musiker - publik förhållandet. Många tar på sig någon slags roll när de står på scenen, blir någon annan, släpper ut agressioner eller uppdämda känslor. Det funkar inte så för mig. Jag älskar att spela live, men jag skulle aldrig kunna låtsas vara någon jag inte är. Turnéra är kul för att man får resa och se en massa olika städer och att sitta på ett café i en främmande stad och äta frukost morgonen efter en spelning är något av det bästa jag vet.

Spooks: Vilka artister/album uppskattade du mest med musikåret 2008?

David Fridlund: Oj...kanske inga aktuella skivor, men jag lyssnade en del på de här:
The National, Midnight Oil, Band Of Horses, Maria Taylor, Sufjan Stevens...ja, det är de jag kommer på nu...

Spooks: Vad är din åsikt om musikpiratande?

David Fridlund: Fantastiskt sätt att hitta ny musik på, verkligen bra. Jag motsätter mig starkt den allmänna uppfattningen att det är allas "rätt" att ta musiken gratis. Det är stöld, det går inte att säga något annat om det oavsett om tekniken gör att det är hur lätt som helst att ladda hem skivor.
Jag snackade med en kille på jobbet om det där - de vill ju allihop ladda hem gratis, mycket och gärna - han var irriterad på att någon hade tagit hans yoghurt ur kylen. Det var ett oöppnat paket som någon vid flera tillfällen (olika paket då förstås) hade öppnat och druckit ur. Jag sade att det är precis samma sak som med nedladdning. Yoghurten fanns där, ingen såg, det var bara att ta för sig. Stöld.
Musiken finns där, det är bara att ta för sig. Stöld.
Folk får gärna ladda ner min musik för att upptäcka den, men de får ännu hellre vara ärliga nog att faktiskt köpa skivan om de gillar det och vill att jag ska kunna göra mer musik i framtiden. Något annat sett att se på det kan inte jag hitta i allafall.

All in Good Time

Enligt winamp så har jag, sen jag blåste om datorn, aldrig lyssnat på 12367st låtar (av 13307) på datorn. Det betyder att jag aktivt lyssnat på 940 låtar d.v.s. 7% av mitt musikbibliotek. Jag kan ha världens bästa platta där nånstans.

Om medellåten snittar på 3 minuter så har jag alltså 618,35 timmar musik jag inte lyssnat på. Om jag sträcklyssnar på allt det och börjar 1a februari så kommer jag ha en dag ledig på hela månaden.